livsvikt

Nu har vågen börjat röra sig lite neråt igen...
Snart vilken dag som helst ska jag belöna mig med första joggingturen, har ju satt som mål att när jag är under 80 kg ska det ske... idag landade vågen på 80,3 så nu handlar det bara om dagar, vem vet kanske redan nu i helgen att premiärturen blir.

Annars så rullar det på som vanligt idag startar en 2-veckors semester som jag ska ägna mig till att bara ta det lugnt och hoppas på lite fint väder. Köpte ju en sån otroligt fin bikini för någon månad sedan bara att hoppas att den inte hinner bli för stor innan sol och värme kommer på riktigt!

Kan ju rapportera att jag nu också kan knäppa byxorna till skinnstället vilket ju är skoj!

Raddan med medicinpumpar som såg till att jag fick all smärtlindring, antibiotika, näring och annat som kroppen behövde under de sex veckorna jag var på intensiven.... Allt var ihopkopplat i en sk CVK med en infart som sattes i en hals-artär den lossnade ju ett antal ggr och fick flyttas runt så man har ett antal fina ärr på båda sidor om halsen och längre ner under nyckelbenen typ, för det var till slut svårt att hitta ställen att föra in den.



Pigg var man inte... utöver de sju medicinpumparna som fyllde mig med ett antal medikament varav en var pump som jag fick sköta själv med hjälp av knapptryckning (extra morfin vid smärt-toppar) så fick jag en hel del annat tillfört t.ex. mot illamående x flera/dygn jag fick även lugnande, och stesolid. Kan ju lugnt säga att man var ett vandrande apotek... eh dock inte så mycket vandrande!

Så förutom hålen i halsen där allt skulle ner så hade jag ju tre hål i buken där saker skulle ut...
Varning för äcklig bild...



Detta satt på ena sidan av magen och sen hängde det en påse på den som tog emot det som rann ut... jag hade ju ett par drän till på andra ställen på buken... kan ju säga att det var en märklig känsla att ha ett gäng såna hål i kroppen! I ett av dem så spolade dem några ggr varje dag, de spolade in vätska och drog ut det som kom med tillbaka för det mesta så rann det som de spolade in på ena sidan ut på den andra... vilket ju också var bra.

Inte att förglömma... 
Utöver dessa slangar in i kroppen och drän ut från kroppen så hade jag även kateter under alla dessa veckor, usch vilket vrak man var haha :-D

När man vart extra mycket vrak så fick man lite extra påfyllning... ett ex antal påsar blod fick jag under hela min sjukhusvistelse...



Som ni kanske förstår så var det inte lätt att förflytta sig slangar, påsar och grejer dinglade från hela kroppen när man skulle upp o stå... men det gick ju =)


Så nu ska jag inte terrorisera mer med tråkbilder blev bara lite exalterad när jag fick in dessa bilder i datorn!

Må gott det gör jag!

Efter mina månader på sjukhus och ett par månader hemma så hade jag hunnit tappa väldigt mycket hår. Att tappa hår gör de flesta mer eller mindre efter operationen, men kanske inte riktigt så här mycket.
Jag hade innan väldigt mycket hår och brukade alltid få be frisören att tunna ur det för att inte känslan av sibirisk pälsmössa skulle uppstå.
Vad tror ni jag sa till frisören när jag kom med dessa testar?
Hon fick trolla med saxen kan jag lova haha :-D



Nu några månader senare ser det ut på detta viset...

så ni som tappar hår efter op... misströsta inte det kommer tillbaka, se till att äta ordentligt med näringsrik mat samt käka gärna något extra kosttillskott, jag äter silicia för hår hud o naglar sedan några månader tillbaka, kanske det inte hjälper kanske det gör det men det är hur som helst inte farligt att äta extra mineraler/vitaminer... våra kroppar tar ju inte heller åt sig allt.

Tjingeling ha en toppen dag :)

 

Idag slog vågen till och landadde på 84,5 så nu har jag precis halkat ner från kategorin fetma till övervikt enligt BMI-klacifieringen. Kan ju bara säga att det känns ju skönt :-D

För att nå sk. normalvikt så ska jag gå ner 13,9 kg och det känns ju verkligen inte helt omöjligt...

Här kommer lite rykande färska mått och statisitik på nedgången :)


Startvikt 15aug 119kg
Nu 84,5 kg
Resultat -34,5 kg



Mått:
15 aug
Midja 107 cm
Stuss 137 cm
Lår 79 cm
Överarm 41,5cm
Vad 45,5


Mått:
26 januari

Midja 99 cm
Resultat - 8 cm
Stuss 120 cm
Resultat - 17 cm
Lår 70 cm
Resultat -9cm
Överarm 36,5 cm
Resultat - 5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm


Mått:
1april 2012

Midja 92 cm
Resultat - 15 cm
Stuss 112
Resultat - 25 cm
Lår 65 cm
Resultat -14 cm
Överarm 35 cm
Resultat - 6,5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm


Mått:
5 maj 2012

Midja 86 cm
Resultat - 21 cm
Stuss 112
Resultat - 25 cm
Lår 64 cm
Resultat -15 cm
Överarm 33,5 cm
Resultat - 8 cm
Vad 38cm
Resultat -7,5 cm


Som synes så har det hänt en del i midjeområdet sista månaden, inget runt stussen och endast lite på övriga ställen... men skönt att midjan tightar till sig det underlättar ju när man ska knäppa igen byxor :) Runt stussen får det gärna försvinna lite till så småningom, det känns som att det nu ändå försvinner så att kroppen är i balans... kan tänka mig att träningen också hjälper till att balansera upp formen :)

Nog om detta... tråklördag och städning står på attgöralistan idag!

Har tillbringat tid med att fundera över livet, visst känns allt lättare och mindre komplicerat när kroppen sakta men säkert återfinner en "normal" form.  Men det har för mig också varit en tid med tankar och reflektioner över den långa vägen tillbaka från helvetet efter operationen.

När jag var på återbesöket/uppföljningen med intensivvårdsavdelningen så fick jag ju frågan " har du problem med närminnet?" Jag tyckte då att det var en märklig fråga samtidigt som jag ju inte kunde förneka att jag på allvar trodde att jag drabbats av ahlzeimers light då jag hela tiden glömmer samtal jag haft med folk och upprepar samma sak både hemma och på jobbet, andra i min närhet säger då, men detta pratade vi ju om igår... i mitt huvud är det totalt blankt... Gjorde vi? hmm ah okej just det säger jag men i huvudet är det fortfarande blankt...

I mina efterforskningar i detta hittade jag en trolig orsak, efter ett trauma när kroppen har kämpat för överlevnad och all fokus och energi i hjärnan har gått till att reparera och få vitala kroppsfunktioner att fungera igen, så är det inte ovanligt att det under en lång tid efteråt, då bearbetning av det hela fortfarande pågår då kan vissa delar i hjärnan föredra att vila, närminnet är en sådan del som gärna kopplas bort. Den som upplevt stor stress, krisutlöst stressymtom, utbrändhet etc. känner säkert igen detta.  

Jag har ju förstått och sakta tagit till mig att jag faktiskt var riktigt sjuk... just då när det var som värst så handlade det om att överleva, att slåss mot feber, infektion och smärta dygn efter dygn med nära 40 graders temp påverkad av morfin och andra morfinliknande preparat.
 När det efter ett par veckor stod klart i hjärnan att överlevnad var ett faktum så började nästa kamp.. att bli hel, att hela tiden föra en kamp mot sin egen kropp ha det värsta scenariet klart för sig men ändå tänka positivt... Tänka sig att kanske slutar detta åt helvete fel... värsta scenariet var då att behöva leva resten av livet med sondmatning och stomipåse...
Tankarna snuddade vid att det kanske var så illa... kanske var det därför läkarna inte sa något... inte verkade ha någon plan!

När veckor lades till månader och den mest kritiska fasen var över så att jag kunde byta intensivvården mot akutvårdsavdelningen på kirurgin så kunde ju livet sakta återvända... men det var en lång väg, åtskilliga gastroskopier där många av dem resulterade i att man på något sätt släppte lös infektioner så dagen efter kunde jag vakna med 40 graders feber fast jag samtidigt gick på 3 olika sorters antobiotika som jag fick intravenöst 4 ggr om dagen.
På CT-röntgen var jag stammis... tror jag hade lite av rekord både på gastron och röntgen under mina månader där, jag frågade vid ett tillfälle hur många jag gått igenom då var jag uppe i 13 gastroskopier och 12 röntgen och det var inte sista gången jag var där. Vi kan ju lägga till ett antal lungröntgen på det också! All medicin jag fick all näring och all kontrastvätska vid röntgen, sövningsmedel etc. fick jag genom en sk. cvk, det är en infart man sätter i halsen direkt i en artär med en ganska lång slang som ska ner så den kommer när hjärtat, den fick man ibland då den lossnat flytta på och hitta nytt ställe för.. när den hade flyttats tre ggr så sa dem att lossnar den igen så får vi operera in en "knapp" under huden på bröstkorgen... hu! Jag slapp det tack och lov! Ärren jag har på halsen är inte så snygga.. men de är en del av mig och jag tänker faktiskt inte på dem så mycket!
 
Idag har det gått 3½ månad sedan jag kom ut till livet utanför, och jag blir verkligen förundrad över hur lång återhämtningstid man behöver... Jag har ju bestämt mig för att verkligen ge mig tid att komma tillbaka på banan, detta är inget som jag kan skynda på, risken är allt för stor att det blir en mental kraschlandning om jag försöker...

Att förklara detta för försäkringskassans handläggare är ju inte så lätt, att förklara att det inte är den fysiska biten som är svårast nu utan att återhämtning måste få ske på alla plan, att försvara läkaren som skrivit ett intyg på 50% som sträcker sig till sista juli sånt tar energi, energi som jag inte har  några stora depåer av. 

En  summering av allt...

Jag lever! Jag mår efter omständigheterna bra! Jag tar en dag i taget!
Jag är glömsk och virrig...  men det bjuder jag på och jag kan skratta åt det, för det är troligen övergående ...

Må bäst medans du lever... sen är det försent ;-)

Träningen ger resultat, på mindre än en vecka har jag tappat ett kg den 1 april gjorde jag ett inlägg om att vikten låg på 88 idag fem dagar senare ligger den på 87.
Nu är det bara 2,5 kg kvar tills jag enligt BMI går från kategorin Fetma till Övervikt,  och om 16,4 kg når jag "normalvikt".

Det känns inte alltför avlägset men ändå helt otroligt. För att ta sig dit så krävs det ju en del insatser från mig själv, träningen flyter på men det räcker ju inte  att harva runt på samma sätt, nu får jag helt enkelt lägga in en växel till.
Har träffat min PT i veckan och lagt på lite extra i mitt träningsprogram. Förutom Milon (cirkelträningen) + fria vikter på pilatesboll så har vi nu gått igenom ett par vanliga gym-maskiner för axlar och rygg samt mage, plus att vi lagt in utfall och plankan. Utöver det så ska jag vid varje tillfälle lägga på ett kg på varje maskin i milon och efter tre ggr så ska jag lägga till ett kg + på tillbakavägen... (låter virrigt men jag vet vad jag menar, hojta till om du vill ha en bättre förklaring)  

Ska även jobba med konditionen lite extra för nästa mål när jag kommit ner på 70-talet blir att inhandla ett par löparskor för att åter komma ut i skog och mark och jogga... detta kära läsare är en milstolpe för mig, har ju inte gjort det på typ 20 år! Men jag gillade det då och jag tror säkert att jag gillar det nu.  

Konditionen jobbar jag med genom att pressa mig lite extra på crosstrainern och på löpbandet, lite mer motstånd/ lutning lite snabbare tempo och lite längre tid varje tillfälle... träningsvärk är en bra värk som jag lärt mig uppskatta!
Det ska kännas att man gjort något som fått muskler att jobba annars kan man lika gärna lägga ner!

Nu blir det ut i snöyran med hunden... sen ska det skrubbas terass... bra träning det med!

Over and out

Denna dag var lite intressant, redan vid första promenaden med hunden i morse så kunde jag konstatera att det var en hel del pollen i luften... tänkte då som så att vilken tur att jag var på apoteket förra veckan och fixade allergitabletter till min dotter som även hon har besvär av pollen...
Väl hemma tar jag en tablett från kartan som ligger framme, sköljer ner den med vatten och påminner min dotter att ta en med då pollenhalten verkade förhöjd.

Hon tittar på kartan som jag lagt fram och frågar om jag tagit av den... Japp sa jag glatt och hon skrattar då och säger att jag ju tagit fel! Kartan jag tagit av var Naproxen... ja ja tänkte jag smärtstillande, men det är nog ingen fara så jag sväljer ner en tablett från rätt karta och tänker inte mer på det.

Efter lunchen så fick jag lite problem som jag antar beror på Naproxenen, skummiga uppstötningar som bara kom upp utan att jag bett om det, plus ett lätt illamående fattade först inte vad som var fel, men kom på att det troligtvis berodde på min egen felmedicinering.

När det gäller värktabletter så finns det egentligen bara ett val för oss som är opererade och det är Alvedon då den är "snäll" mot tarmarna, vid svårare smärtstillstånd så ska det vara morfinpreparat eller suppar inte sådant som man sväljer ner som innehåller sådant som kan reta tarmarna t.ex. voltaren, ibumetin, ipren osv. Naproxen är inte heller att rekomendera kan jag ju säga. Normalt sett så har man ju en magsäck där tabletten landar och löser upp sig med hjälp av magsyror, men som opererad så går ju tabletten direkt ner i tarmen och börjar lösa upp sig och där kan den göra stor skada.

Nu hoppas jag att den enstaka tabletten inte ställde till med någon oreda för mig, det känns ju lite olustigt då det inte var allt för länge sedan som jag faktiskt hade ett hål mellan tarmen och magsäcksfickan, men just nu känns det helt okej så jag håller tummarna... Jag äter ju omeprazol så förhoppnigsvis så lindrade och neutraliserade den en del av de för mig skadliga ämnena. :)


Hädanefter ska jag se efter noga vad jag stoppar i mig :)

Det går sakta men säkert neråt, om man ser på måtten så ser man ju helt klart en minskning på kroppshyddan, det enda som inte minskat den sista tiden är vad-omfånget men jag slår "vad" om att det beror på träningen...
Vet ju att det tidigare i min muskelbefriade kropp fanns partier som var skinn ben och mycket lös massa utan någon som helst form, mina vader var just en sådan del av kroppen.
Nu är det en fast muskel i vaden och den tar väl lite plats antar jag, fick lite bakslag även på överarmen den hade helt plötsligt ökat med någon cm... tills jag kom på att jag stod och mätte på ett sådant sätt så att biceps blev "lite" spänd vill ju inte mäta muskelmassa hehe...


Startvikt 15aug 119kg
Nu 88 kg
Resultat -31 kg



Mått:
15 aug
Midja 107 cm
Stuss 137 cm
Lår 79 cm
Överarm 41,5cm
Vad 45,5


Mått:
26 januari

Midja 99 cm
Resultat - 8 cm
Stuss 120 cm
Resultat - 17 cm
Lår 70 cm
Resultat -9cm
Överarm 36,5 cm
Resultat - 5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm


Mått:
1april 2012

Midja 92 cm
Resultat - 15 cm
Stuss 112
Resultat - 25 cm
Lår 65 cm
Resultat -14 cm
Överarm 35 cm
Resultat - 6,5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm



Veckans äventyr:
På onsdagen var jag som sagt på IVA inte på själva avdelningen men på smärtkliniken, jag fick träffa en sjuksköterska, en läkare och en sjukgymnast. Träffade så klart en i taget och fick berätta om mina upplevelser om vårdtiden. Det som skiljde mig från andra patienter som generellt befinner sig inom intensiv-vård var att jag dels vårdades länge där, sex veckor är lång intensivvårdstid och även att jag var en så pass "vaken" patient. Jag var ju bara nersövd ett knappt dygn.
Att jag sedan hade konstant feber och gick på tunga smärtstillande medikamenter gjorde ju att jag trots allt inte var så supervaken :)

Dem berättade att efter min resa hade dem ändrat på en hel del rutiner, framförallt på kirurgins akutvårdsavdelning, det har varit så tidigare att bakjouren på helgerna har varit vilken kirurg som helst, nu rondar GPB-kirurger varje helg för sina patienter som är kvar på avdelningen efter operation, detta för att minimera risk att missa viktig information om patientens tillstånd ska omhändertas på rätt sätt. 

När jag går tillbaka och läser vad jag skrev tidigare om smärtan, om hur uppsvullen jag var, om hur dåligt jag faktiskt mådde samt om att dem faktiskt såg ett ev. läckage på CT-röntgen så  förvånas jag fortfarande över att dem skickade hem mig.. Detta hade dem ingen förklaring på, men helt klart var det en felbedömning som gjordes.

Övrigt så undrade dem om jag hade haft konstiga drömmar under min tid på IVA eller eventuella hallucinationer men det har jag faktiskt inget minne av att jag hade. De undrade också om det fanns något jag ville att de skulle tänka på, det jag framförde var att känslan ibland var att man inte fanns, att mycket fokus var på alla apparater som plingade och larmade runt omkring, att önskvärt vore att man faktiskt även tog notis om patienten... men som sagt dem var ju inte vana att ha en så "vaken" patient hehe =)

En annan sak som jag också tyckte skulle vara önskvärt var att få veta vad planen var... när det var som värst och det var konstaterat att läckaget var omfattande så var min upplevelse att det inte fanns någon plan... som patient i dåligt skick så är man inte tillräckligt stark att fråga men man vill ändå veta och även om det inte finns någon plan så vill man veta det med... man vill veta, det handlar ju om en själv och ens liv.

Jag tyckte också att dem skulle vara mer försiktiga i hur dem uttrycker sig, alltför många ggr fick man höra att "Nu är det garanterat tätt" eller "Det såg jättebra ut på CT-röntgen så nu är det tätt" och strax därpå konstaterades det att det inte alls var tätt då man efter har fått dricka metylenblå vätska såg samma blåa vätska skvala ut i dränen som var insatta på båda sidorna om magen...
Men jag berömde dem samtidigt för att dem hade omhändertagit mig väl och till och med haft spa-tid med mig med manikyr och hjälpt mig raka benen när jag tyckt att de var på tok för lurviga.

Sjukgymnasten var mäkta imponerad över att jag såg så pigg och fräsch ut, jag fick utföra lite styrketester och balansövningar de resultaten kommer att följas upp vid nästa besök som antagligen blir om ca 3 månader.

Det var på det hela ett bra besök, lite pusselbitar föll på plats och det kändes som att de åsikter man framförde togs väl om hand.
Alla sa att jag hade gjort ett starkt intryck under min tid där, då jag trots mitt dåliga skick inte gav upp utan höll modet uppe och oftast lyckades upprätthålla min lite galna humor och ett glatt humör.

Ser faktiskt fram emot nästa träff med dem. 

over and out... ;-) 
 

Igår var jag hos frisören det var andra gången efter att jag blev utskriven... första gången för drygt en månad sedan hade jag snudd på ångest innan frisörbesöket då jag hade tappat så otroligt mycket hår... det var snudd på kala fläckar bakhuvudet.
Denna gång kändes det bättre min frisör sa att det var stor skillnad puh... skönt!
Äter kosttillskottet silicia för hud/hår/naglar sedan ca 1 månad tillbaka kör dunderkur med 2 tabletter morgon och 2 tabletter kväll, och jag antar att det har hjälpt en del.

Snart ska jag till IVA och sitta ner och prata om min vårdtid där, gå igenom mina journaler  tanken är att man ska få prata igenom tiden man tillbringat där för man har säkerligen en del luckor som kan behöva fyllas igen så att man kan gå vidare. Jag tillbringade ju 6 veckor där och mycket avden första  tiden kom jag ju inte ihåg så det ska bli spännande! 

Dags nu att borsta tänder knapra i sig vitaminer ta en sväng med hunden o sen fara...

Ha en toppen dag!  

Alla har vi ju säkert ett och annat lik i garderoben, menar nu om man tänker på de vanliga liken som man brukar gömma där, något gammalt känslomässigt skit som man sopat under mattan för att ta hand om vid senare & lämpligare tillfälle.

Min garderob eller rättare sagt klädkammare fullkomligen dräller av lik!! Då inte enbart av ovan nämnda komponenter utan mer åt det textila hållet....

Jag gillar kläder okej? Kläder har ju inte alltid gillat mig... har köpt en del för att efter ett tag lägga undan då dem har blivit för små... japp så är det, kläderna har krympt!
Ni skrattar... Tror ni inte på mig?

Nåväl idag när man vadar in bland dessa textila lik i klädkammaren så ser jag det som en skattkammare... jag återupptäcker gamla trasor som hänger längst in, som är vikta ligger och bidar sin tid längst ner i klädhögarna väntandes på dagen när man kanske har lyckats banta ner sig till rätt storlek ...
Står där och kastar runt bland högarna som en galning på slutrean det enda som skiljer mig från det är att jag står ensam i min klädkammare... hittar något fint som jag inte använt sedan dackefejden drar på mig det bara för att inse att... oj hoppsan det är för stort, flinar för mig själv och tänker att  det var ju lite tråkigt eller... NOT :-O

Tittar mig omkring och inser att jag har många olika sorters lik i min klädkammare... kläder som jag nu längre inte kan ha och förhoppningsvis aldrig mer någonsin kommer kunna ha alltså kategorin "för stora kläder" sedan finns de liken som fortfarande är för små... och så klart de blivande liken, de jag har nu men som kommer vara för små om någon månad...

Tur att det är roligt att shoppa... men det är ju inte billigt, jag får helt enkelt utmana mig själv till att bara göra smarta fynd på rean :)

På att göra listan skriver jag nu även upp:

"Rensa upp i klädkammaren"
"Kasta gamla lik"
"Se över klädbehovet för sommaren"
"Tänk smart"
"Handla bara på REA!!"

Så nu har jag ältat av mig om detta... må gottis!!

Igår när jag ställde mig på vågen så landade den på 89,4 puh...har då  äntligen lämnat 90-talet bakom mig. Der var ruggigt segt!

Nåväl vad har hänt sedan sist.. jo jag var ju på magnetröntgen och frågeställningen var ju då om allt såg bra ut, och enligt röntgen så var det inga kvarstående konstigheter i buken, förutom den håla vid läckaget som man tidigare uppmärksammade medans jag var inlagd så på CT-röntgen nu visade sig mera troligt ha varit en liten förbindelse till "stormagen" dvs den delen av magsäcken som inte ska användas... sneaky mage man har som försökte fixa sig en egen liten genväg till att lagra...hmmm... men det såg som sagt bra ut nu.
 
Skrämselskott kommer ju i form om att mat där i fel magsäck kan ligga och ruttna o sen kan hela systemet ruttna men jag tror inte det hann hamna så mycket mat där jag var ju fastande i 3½ månad...

Läkaren frågade hur det gick att jobba och jag var ärlig och sa som det var att jag är inte i land ännu varken kroppsligt eller mentalt och han bekräftade bara att detta kommer att ta tid för jag har ju varit väldigt sjuk, han sjukskrev mig vidare i 4 mån på 50%, Handläggaren på Försäkringskassan  hummade mest när jag ringde för att berätta om fortsatt sjukskrivning, kändes inte som hon riktigt fattade... det kusliga är ju att dem kan ge avslag på helt lösa grunder men då kommer det ta hus i helsike!!

Lungan känns av fortfarande så nästa vecka ska jag på hjärt & lungröntgen samt ha ett möte med IVA om hur min tid där var, skulle vart med en radioreporter också som ville ha ett intervjuoffer, men det blev tyvärr inställt hade ju varit lite skoj =))

Så nu ska jag städa vidare här hemma... kom bara på att jag behövde pausa lite och passa på att skriva av mig ett par rader :)

Nu har jag varit igång och jobbat 50% i tre veckor... kan ju säga att jag blir helt slut efter de få timmarna på jobbet, känns helt overkligt att det inte finns mer energi...

Jag försöker i alla fall att upprätthålla träning och de saker som är viktiga för mig för att hålla balansen... men inte skoj när man är så galet trött så man knappt håller sig vaken efter bolibompa!

Viktmässigt så går det stadigt neråt, men det syns mer på måttbandet kläder som hänger säckigt är inte roligt... samtidigt som anledningen att de hänger är riktigt rolig... och det är ju inte så tråkigt att shoppa nya kläder heller även om det nästan känns lite onödigt... man står o klämmer på ett par byxor som man vet kommer vara för stora om en månad...  Men valet är ju att gå med för stora byxor som dessutom är ännu större efter en månad , och hur kul är det!

Men jag blir galen på riktigt!!! Storlekar i affären är ju en jäkla djungel i sig! Skulle köpa trosor då dem jag har börjar se lite säckiga ut på min numera något mindre och rätt rynkiga rumpa hehe... och då tycker man ju att om tidigare strl var 48-50 så borde jag kunna ha 44-46 efter minus 30 kg... nope dom var för SMÅ!!!? Hur i hela friden är det möjligt?
Så nu har jag ett gäng nya trosor som jag ska krympa i... haha..

I veckan som kommer ska jag på magnetröntgen... (klaustrofobivarning?!? ) Dem ska undersöka hur det ser ut i buken, kolla läckageområdet, samt att jag ska säga åt dem att de även får kolla vad som knasar med lungan...
Det är lite tröttsamt att ha ont  faktiskt :/

Må gottast och var rädda om er :)

Så var det då dags att börja jobba, har en sjukskrivning som sträcker sig till sista mars, men bestämde mig för att "pröva" att gå in nu på 50%, så nu har jag varit igång i tre dagar och det känns bra.
Mycket att fixa med och sätta sig in i, jag jobbar som verksamhetschef inom LSS, vård & omsorg så det har ju så klart hänt en del på det halvår jag inte varit på plats.... men det blir nog bra.

I övrigt försöker jag sköta mig med mina måltider, jag går och tränar på gymet tre ggr/v försöker att inte stirra mig blind på vågen som inte riktigt rör sig som jag skulle önska... men jag tror att det fortfarande handlar om att jag nu är i en fas med återuppbyggnad av min kropp... så härlig känsla att kunna gå i trappor 4 våningar upp utan att vara rädd för att tuppa av eller bli sittande efter en våning, så både muskelmässigt och konditionsmässigt känner jag att det händer saker hela tiden!

Om någon sitter på bra tips på träning för armar för att minimera gäddhäng så kommentera gärna :)
Självklart får ni kommentera utan tips också ;-)

Samtalet jag hade med försäkringskassan i måndags när jag skulle ringa och 50% friskanmäla mig var intressant... Jag har ju bestämt själv tillsammans med arbetsgivaren att jag vill jobba 4 dagar á 5 timmar sedan vara ledig tre för återhämtning.... detta ville FK ha en ordentlig förklaring på och att jag skulle argumentera väl för det då dem förespråkar 5 dagars arbete á 4 timmar... snacka om att dem vill peta i detaljer! I mitt tycke är ju det viktiga att jag hållar mig till 20tim/vecka vilket då gör 50% och att dem litar på att jag lyssnar på min egen kropp...

Blev uppringd av ytterligare en handläggare som började prata om rehabilitering och om jag trodde att jag skulle klara mina arbetsuppgifter eller om företaget skulle se över om det fanns möjlighet till omplacering.... say what?
Jag förklarade att det inte är aktuellt och att jag har en bra fungerande arbetsplats och att vi är flera som delar på arbetsbördan... så jag tror att jag fick henne att lugna sig, men hon mumlade om försäkringskassans rehabiliteringsansvar och att det nu gått så lång tid och att dem inte hört av sig till mig då jag varit inneliggande så länge o bla bla bla... tror att hon mest var orolig för att hon/dom inte gjort sitt jobb till fullo... hmm efter dom 2 samtalen var jag redan hjärntrött :-D


Hittade lite bilder från sjukhuset som jag ska lägga in vid ett snart tillfälle...
Vi hörs o störs tjingeling!