Mindre vikt = lättare sinne?!
Har tillbringat tid med att fundera över livet, visst känns allt lättare och mindre komplicerat när kroppen sakta men säkert återfinner en "normal" form. Men det har för mig också varit en tid med tankar och reflektioner över den långa vägen tillbaka från helvetet efter operationen.
När jag var på återbesöket/uppföljningen med intensivvårdsavdelningen så fick jag ju frågan " har du problem med närminnet?" Jag tyckte då att det var en märklig fråga samtidigt som jag ju inte kunde förneka att jag på allvar trodde att jag drabbats av ahlzeimers light då jag hela tiden glömmer samtal jag haft med folk och upprepar samma sak både hemma och på jobbet, andra i min närhet säger då, men detta pratade vi ju om igår... i mitt huvud är det totalt blankt... Gjorde vi? hmm ah okej just det säger jag men i huvudet är det fortfarande blankt...
I mina efterforskningar i detta hittade jag en trolig orsak, efter ett trauma när kroppen har kämpat för överlevnad och all fokus och energi i hjärnan har gått till att reparera och få vitala kroppsfunktioner att fungera igen, så är det inte ovanligt att det under en lång tid efteråt, då bearbetning av det hela fortfarande pågår då kan vissa delar i hjärnan föredra att vila, närminnet är en sådan del som gärna kopplas bort. Den som upplevt stor stress, krisutlöst stressymtom, utbrändhet etc. känner säkert igen detta.
Jag har ju förstått och sakta tagit till mig att jag faktiskt var riktigt sjuk... just då när det var som värst så handlade det om att överleva, att slåss mot feber, infektion och smärta dygn efter dygn med nära 40 graders temp påverkad av morfin och andra morfinliknande preparat.
När det efter ett par veckor stod klart i hjärnan att överlevnad var ett faktum så började nästa kamp.. att bli hel, att hela tiden föra en kamp mot sin egen kropp ha det värsta scenariet klart för sig men ändå tänka positivt... Tänka sig att kanske slutar detta åt helvete fel... värsta scenariet var då att behöva leva resten av livet med sondmatning och stomipåse...
Tankarna snuddade vid att det kanske var så illa... kanske var det därför läkarna inte sa något... inte verkade ha någon plan!
När veckor lades till månader och den mest kritiska fasen var över så att jag kunde byta intensivvården mot akutvårdsavdelningen på kirurgin så kunde ju livet sakta återvända... men det var en lång väg, åtskilliga gastroskopier där många av dem resulterade i att man på något sätt släppte lös infektioner så dagen efter kunde jag vakna med 40 graders feber fast jag samtidigt gick på 3 olika sorters antobiotika som jag fick intravenöst 4 ggr om dagen.
På CT-röntgen var jag stammis... tror jag hade lite av rekord både på gastron och röntgen under mina månader där, jag frågade vid ett tillfälle hur många jag gått igenom då var jag uppe i 13 gastroskopier och 12 röntgen och det var inte sista gången jag var där. Vi kan ju lägga till ett antal lungröntgen på det också! All medicin jag fick all näring och all kontrastvätska vid röntgen, sövningsmedel etc. fick jag genom en sk. cvk, det är en infart man sätter i halsen direkt i en artär med en ganska lång slang som ska ner så den kommer när hjärtat, den fick man ibland då den lossnat flytta på och hitta nytt ställe för.. när den hade flyttats tre ggr så sa dem att lossnar den igen så får vi operera in en "knapp" under huden på bröstkorgen... hu! Jag slapp det tack och lov! Ärren jag har på halsen är inte så snygga.. men de är en del av mig och jag tänker faktiskt inte på dem så mycket!
Idag har det gått 3½ månad sedan jag kom ut till livet utanför, och jag blir verkligen förundrad över hur lång återhämtningstid man behöver... Jag har ju bestämt mig för att verkligen ge mig tid att komma tillbaka på banan, detta är inget som jag kan skynda på, risken är allt för stor att det blir en mental kraschlandning om jag försöker...
Att förklara detta för försäkringskassans handläggare är ju inte så lätt, att förklara att det inte är den fysiska biten som är svårast nu utan att återhämtning måste få ske på alla plan, att försvara läkaren som skrivit ett intyg på 50% som sträcker sig till sista juli sånt tar energi, energi som jag inte har några stora depåer av.
En summering av allt...
Jag lever! Jag mår efter omständigheterna bra! Jag tar en dag i taget!
Jag är glömsk och virrig... men det bjuder jag på och jag kan skratta åt det, för det är troligen övergående ...
Må bäst medans du lever... sen är det försent ;-)
Lägga i en ny växel...
Träningen ger resultat, på mindre än en vecka har jag tappat ett kg den 1 april gjorde jag ett inlägg om att vikten låg på 88 idag fem dagar senare ligger den på 87.
Nu är det bara 2,5 kg kvar tills jag enligt BMI går från kategorin Fetma till Övervikt, och om 16,4 kg når jag "normalvikt".
Det känns inte alltför avlägset men ändå helt otroligt. För att ta sig dit så krävs det ju en del insatser från mig själv, träningen flyter på men det räcker ju inte att harva runt på samma sätt, nu får jag helt enkelt lägga in en växel till.
Har träffat min PT i veckan och lagt på lite extra i mitt träningsprogram. Förutom Milon (cirkelträningen) + fria vikter på pilatesboll så har vi nu gått igenom ett par vanliga gym-maskiner för axlar och rygg samt mage, plus att vi lagt in utfall och plankan. Utöver det så ska jag vid varje tillfälle lägga på ett kg på varje maskin i milon och efter tre ggr så ska jag lägga till ett kg + på tillbakavägen... (låter virrigt men jag vet vad jag menar, hojta till om du vill ha en bättre förklaring)
Ska även jobba med konditionen lite extra för nästa mål när jag kommit ner på 70-talet blir att inhandla ett par löparskor för att åter komma ut i skog och mark och jogga... detta kära läsare är en milstolpe för mig, har ju inte gjort det på typ 20 år! Men jag gillade det då och jag tror säkert att jag gillar det nu.
Konditionen jobbar jag med genom att pressa mig lite extra på crosstrainern och på löpbandet, lite mer motstånd/ lutning lite snabbare tempo och lite längre tid varje tillfälle... träningsvärk är en bra värk som jag lärt mig uppskatta!
Det ska kännas att man gjort något som fått muskler att jobba annars kan man lika gärna lägga ner!
Nu blir det ut i snöyran med hunden... sen ska det skrubbas terass... bra träning det med!
Over and out
Egen galen felmedicinering...
Denna dag var lite intressant, redan vid första promenaden med hunden i morse så kunde jag konstatera att det var en hel del pollen i luften... tänkte då som så att vilken tur att jag var på apoteket förra veckan och fixade allergitabletter till min dotter som även hon har besvär av pollen...
Väl hemma tar jag en tablett från kartan som ligger framme, sköljer ner den med vatten och påminner min dotter att ta en med då pollenhalten verkade förhöjd.
Hon tittar på kartan som jag lagt fram och frågar om jag tagit av den... Japp sa jag glatt och hon skrattar då och säger att jag ju tagit fel! Kartan jag tagit av var Naproxen... ja ja tänkte jag smärtstillande, men det är nog ingen fara så jag sväljer ner en tablett från rätt karta och tänker inte mer på det.
Efter lunchen så fick jag lite problem som jag antar beror på Naproxenen, skummiga uppstötningar som bara kom upp utan att jag bett om det, plus ett lätt illamående fattade först inte vad som var fel, men kom på att det troligtvis berodde på min egen felmedicinering.
När det gäller värktabletter så finns det egentligen bara ett val för oss som är opererade och det är Alvedon då den är "snäll" mot tarmarna, vid svårare smärtstillstånd så ska det vara morfinpreparat eller suppar inte sådant som man sväljer ner som innehåller sådant som kan reta tarmarna t.ex. voltaren, ibumetin, ipren osv. Naproxen är inte heller att rekomendera kan jag ju säga. Normalt sett så har man ju en magsäck där tabletten landar och löser upp sig med hjälp av magsyror, men som opererad så går ju tabletten direkt ner i tarmen och börjar lösa upp sig och där kan den göra stor skada.
Nu hoppas jag att den enstaka tabletten inte ställde till med någon oreda för mig, det känns ju lite olustigt då det inte var allt för länge sedan som jag faktiskt hade ett hål mellan tarmen och magsäcksfickan, men just nu känns det helt okej så jag håller tummarna... Jag äter ju omeprazol så förhoppnigsvis så lindrade och neutraliserade den en del av de för mig skadliga ämnena. :)
Hädanefter ska jag se efter noga vad jag stoppar i mig :)
Väl hemma tar jag en tablett från kartan som ligger framme, sköljer ner den med vatten och påminner min dotter att ta en med då pollenhalten verkade förhöjd.
Hon tittar på kartan som jag lagt fram och frågar om jag tagit av den... Japp sa jag glatt och hon skrattar då och säger att jag ju tagit fel! Kartan jag tagit av var Naproxen... ja ja tänkte jag smärtstillande, men det är nog ingen fara så jag sväljer ner en tablett från rätt karta och tänker inte mer på det.
Efter lunchen så fick jag lite problem som jag antar beror på Naproxenen, skummiga uppstötningar som bara kom upp utan att jag bett om det, plus ett lätt illamående fattade först inte vad som var fel, men kom på att det troligtvis berodde på min egen felmedicinering.
När det gäller värktabletter så finns det egentligen bara ett val för oss som är opererade och det är Alvedon då den är "snäll" mot tarmarna, vid svårare smärtstillstånd så ska det vara morfinpreparat eller suppar inte sådant som man sväljer ner som innehåller sådant som kan reta tarmarna t.ex. voltaren, ibumetin, ipren osv. Naproxen är inte heller att rekomendera kan jag ju säga. Normalt sett så har man ju en magsäck där tabletten landar och löser upp sig med hjälp av magsyror, men som opererad så går ju tabletten direkt ner i tarmen och börjar lösa upp sig och där kan den göra stor skada.
Nu hoppas jag att den enstaka tabletten inte ställde till med någon oreda för mig, det känns ju lite olustigt då det inte var allt för länge sedan som jag faktiskt hade ett hål mellan tarmen och magsäcksfickan, men just nu känns det helt okej så jag håller tummarna... Jag äter ju omeprazol så förhoppnigsvis så lindrade och neutraliserade den en del av de för mig skadliga ämnena. :)
Hädanefter ska jag se efter noga vad jag stoppar i mig :)
Viktstatistik och mått igen, samt rapport från veckan.
Det går sakta men säkert neråt, om man ser på måtten så ser man ju helt klart en minskning på kroppshyddan, det enda som inte minskat den sista tiden är vad-omfånget men jag slår "vad" om att det beror på träningen...
Vet ju att det tidigare i min muskelbefriade kropp fanns partier som var skinn ben och mycket lös massa utan någon som helst form, mina vader var just en sådan del av kroppen.
Nu är det en fast muskel i vaden och den tar väl lite plats antar jag, fick lite bakslag även på överarmen den hade helt plötsligt ökat med någon cm... tills jag kom på att jag stod och mätte på ett sådant sätt så att biceps blev "lite" spänd vill ju inte mäta muskelmassa hehe...
Startvikt 15aug 119kg
Nu 88 kg
Resultat -31 kg
Mått:
15 aug
Midja 107 cm
Stuss 137 cm
Lår 79 cm
Överarm 41,5cm
Vad 45,5
Mått:
26 januari
Midja 99 cm
Resultat - 8 cm
Stuss 120 cm
Resultat - 17 cm
Lår 70 cm
Resultat -9cm
Överarm 36,5 cm
Resultat - 5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm
Mått:
1april 2012
Midja 92 cm
Resultat - 15 cm
Stuss 112
Resultat - 25 cm
Lår 65 cm
Resultat -14 cm
Överarm 35 cm
Resultat - 6,5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm
Veckans äventyr:
På onsdagen var jag som sagt på IVA inte på själva avdelningen men på smärtkliniken, jag fick träffa en sjuksköterska, en läkare och en sjukgymnast. Träffade så klart en i taget och fick berätta om mina upplevelser om vårdtiden. Det som skiljde mig från andra patienter som generellt befinner sig inom intensiv-vård var att jag dels vårdades länge där, sex veckor är lång intensivvårdstid och även att jag var en så pass "vaken" patient. Jag var ju bara nersövd ett knappt dygn.
Att jag sedan hade konstant feber och gick på tunga smärtstillande medikamenter gjorde ju att jag trots allt inte var så supervaken :)
Dem berättade att efter min resa hade dem ändrat på en hel del rutiner, framförallt på kirurgins akutvårdsavdelning, det har varit så tidigare att bakjouren på helgerna har varit vilken kirurg som helst, nu rondar GPB-kirurger varje helg för sina patienter som är kvar på avdelningen efter operation, detta för att minimera risk att missa viktig information om patientens tillstånd ska omhändertas på rätt sätt.
När jag går tillbaka och läser vad jag skrev tidigare om smärtan, om hur uppsvullen jag var, om hur dåligt jag faktiskt mådde samt om att dem faktiskt såg ett ev. läckage på CT-röntgen så förvånas jag fortfarande över att dem skickade hem mig.. Detta hade dem ingen förklaring på, men helt klart var det en felbedömning som gjordes.
Övrigt så undrade dem om jag hade haft konstiga drömmar under min tid på IVA eller eventuella hallucinationer men det har jag faktiskt inget minne av att jag hade. De undrade också om det fanns något jag ville att de skulle tänka på, det jag framförde var att känslan ibland var att man inte fanns, att mycket fokus var på alla apparater som plingade och larmade runt omkring, att önskvärt vore att man faktiskt även tog notis om patienten... men som sagt dem var ju inte vana att ha en så "vaken" patient hehe =)
En annan sak som jag också tyckte skulle vara önskvärt var att få veta vad planen var... när det var som värst och det var konstaterat att läckaget var omfattande så var min upplevelse att det inte fanns någon plan... som patient i dåligt skick så är man inte tillräckligt stark att fråga men man vill ändå veta och även om det inte finns någon plan så vill man veta det med... man vill veta, det handlar ju om en själv och ens liv.
Jag tyckte också att dem skulle vara mer försiktiga i hur dem uttrycker sig, alltför många ggr fick man höra att "Nu är det garanterat tätt" eller "Det såg jättebra ut på CT-röntgen så nu är det tätt" och strax därpå konstaterades det att det inte alls var tätt då man efter har fått dricka metylenblå vätska såg samma blåa vätska skvala ut i dränen som var insatta på båda sidorna om magen...
Men jag berömde dem samtidigt för att dem hade omhändertagit mig väl och till och med haft spa-tid med mig med manikyr och hjälpt mig raka benen när jag tyckt att de var på tok för lurviga.
Sjukgymnasten var mäkta imponerad över att jag såg så pigg och fräsch ut, jag fick utföra lite styrketester och balansövningar de resultaten kommer att följas upp vid nästa besök som antagligen blir om ca 3 månader.
Det var på det hela ett bra besök, lite pusselbitar föll på plats och det kändes som att de åsikter man framförde togs väl om hand.
Alla sa att jag hade gjort ett starkt intryck under min tid där, då jag trots mitt dåliga skick inte gav upp utan höll modet uppe och oftast lyckades upprätthålla min lite galna humor och ett glatt humör.
Ser faktiskt fram emot nästa träff med dem.
over and out... ;-)
Vet ju att det tidigare i min muskelbefriade kropp fanns partier som var skinn ben och mycket lös massa utan någon som helst form, mina vader var just en sådan del av kroppen.
Nu är det en fast muskel i vaden och den tar väl lite plats antar jag, fick lite bakslag även på överarmen den hade helt plötsligt ökat med någon cm... tills jag kom på att jag stod och mätte på ett sådant sätt så att biceps blev "lite" spänd vill ju inte mäta muskelmassa hehe...
Startvikt 15aug 119kg
Nu 88 kg
Resultat -31 kg
Mått:
15 aug
Midja 107 cm
Stuss 137 cm
Lår 79 cm
Överarm 41,5cm
Vad 45,5
Mått:
26 januari
Midja 99 cm
Resultat - 8 cm
Stuss 120 cm
Resultat - 17 cm
Lår 70 cm
Resultat -9cm
Överarm 36,5 cm
Resultat - 5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm
Mått:
1april 2012
Midja 92 cm
Resultat - 15 cm
Stuss 112
Resultat - 25 cm
Lår 65 cm
Resultat -14 cm
Överarm 35 cm
Resultat - 6,5 cm
Vad 40cm
Resultat -5,5 cm
Veckans äventyr:
På onsdagen var jag som sagt på IVA inte på själva avdelningen men på smärtkliniken, jag fick träffa en sjuksköterska, en läkare och en sjukgymnast. Träffade så klart en i taget och fick berätta om mina upplevelser om vårdtiden. Det som skiljde mig från andra patienter som generellt befinner sig inom intensiv-vård var att jag dels vårdades länge där, sex veckor är lång intensivvårdstid och även att jag var en så pass "vaken" patient. Jag var ju bara nersövd ett knappt dygn.
Att jag sedan hade konstant feber och gick på tunga smärtstillande medikamenter gjorde ju att jag trots allt inte var så supervaken :)
Dem berättade att efter min resa hade dem ändrat på en hel del rutiner, framförallt på kirurgins akutvårdsavdelning, det har varit så tidigare att bakjouren på helgerna har varit vilken kirurg som helst, nu rondar GPB-kirurger varje helg för sina patienter som är kvar på avdelningen efter operation, detta för att minimera risk att missa viktig information om patientens tillstånd ska omhändertas på rätt sätt.
När jag går tillbaka och läser vad jag skrev tidigare om smärtan, om hur uppsvullen jag var, om hur dåligt jag faktiskt mådde samt om att dem faktiskt såg ett ev. läckage på CT-röntgen så förvånas jag fortfarande över att dem skickade hem mig.. Detta hade dem ingen förklaring på, men helt klart var det en felbedömning som gjordes.
Övrigt så undrade dem om jag hade haft konstiga drömmar under min tid på IVA eller eventuella hallucinationer men det har jag faktiskt inget minne av att jag hade. De undrade också om det fanns något jag ville att de skulle tänka på, det jag framförde var att känslan ibland var att man inte fanns, att mycket fokus var på alla apparater som plingade och larmade runt omkring, att önskvärt vore att man faktiskt även tog notis om patienten... men som sagt dem var ju inte vana att ha en så "vaken" patient hehe =)
En annan sak som jag också tyckte skulle vara önskvärt var att få veta vad planen var... när det var som värst och det var konstaterat att läckaget var omfattande så var min upplevelse att det inte fanns någon plan... som patient i dåligt skick så är man inte tillräckligt stark att fråga men man vill ändå veta och även om det inte finns någon plan så vill man veta det med... man vill veta, det handlar ju om en själv och ens liv.
Jag tyckte också att dem skulle vara mer försiktiga i hur dem uttrycker sig, alltför många ggr fick man höra att "Nu är det garanterat tätt" eller "Det såg jättebra ut på CT-röntgen så nu är det tätt" och strax därpå konstaterades det att det inte alls var tätt då man efter har fått dricka metylenblå vätska såg samma blåa vätska skvala ut i dränen som var insatta på båda sidorna om magen...
Men jag berömde dem samtidigt för att dem hade omhändertagit mig väl och till och med haft spa-tid med mig med manikyr och hjälpt mig raka benen när jag tyckt att de var på tok för lurviga.
Sjukgymnasten var mäkta imponerad över att jag såg så pigg och fräsch ut, jag fick utföra lite styrketester och balansövningar de resultaten kommer att följas upp vid nästa besök som antagligen blir om ca 3 månader.
Det var på det hela ett bra besök, lite pusselbitar föll på plats och det kändes som att de åsikter man framförde togs väl om hand.
Alla sa att jag hade gjort ett starkt intryck under min tid där, då jag trots mitt dåliga skick inte gav upp utan höll modet uppe och oftast lyckades upprätthålla min lite galna humor och ett glatt humör.
Ser faktiskt fram emot nästa träff med dem.
over and out... ;-)
