livsvikt

Har tillbringat tid med att fundera över livet, visst känns allt lättare och mindre komplicerat när kroppen sakta men säkert återfinner en "normal" form.  Men det har för mig också varit en tid med tankar och reflektioner över den långa vägen tillbaka från helvetet efter operationen.

När jag var på återbesöket/uppföljningen med intensivvårdsavdelningen så fick jag ju frågan " har du problem med närminnet?" Jag tyckte då att det var en märklig fråga samtidigt som jag ju inte kunde förneka att jag på allvar trodde att jag drabbats av ahlzeimers light då jag hela tiden glömmer samtal jag haft med folk och upprepar samma sak både hemma och på jobbet, andra i min närhet säger då, men detta pratade vi ju om igår... i mitt huvud är det totalt blankt... Gjorde vi? hmm ah okej just det säger jag men i huvudet är det fortfarande blankt...

I mina efterforskningar i detta hittade jag en trolig orsak, efter ett trauma när kroppen har kämpat för överlevnad och all fokus och energi i hjärnan har gått till att reparera och få vitala kroppsfunktioner att fungera igen, så är det inte ovanligt att det under en lång tid efteråt, då bearbetning av det hela fortfarande pågår då kan vissa delar i hjärnan föredra att vila, närminnet är en sådan del som gärna kopplas bort. Den som upplevt stor stress, krisutlöst stressymtom, utbrändhet etc. känner säkert igen detta.  

Jag har ju förstått och sakta tagit till mig att jag faktiskt var riktigt sjuk... just då när det var som värst så handlade det om att överleva, att slåss mot feber, infektion och smärta dygn efter dygn med nära 40 graders temp påverkad av morfin och andra morfinliknande preparat.
 När det efter ett par veckor stod klart i hjärnan att överlevnad var ett faktum så började nästa kamp.. att bli hel, att hela tiden föra en kamp mot sin egen kropp ha det värsta scenariet klart för sig men ändå tänka positivt... Tänka sig att kanske slutar detta åt helvete fel... värsta scenariet var då att behöva leva resten av livet med sondmatning och stomipåse...
Tankarna snuddade vid att det kanske var så illa... kanske var det därför läkarna inte sa något... inte verkade ha någon plan!

När veckor lades till månader och den mest kritiska fasen var över så att jag kunde byta intensivvården mot akutvårdsavdelningen på kirurgin så kunde ju livet sakta återvända... men det var en lång väg, åtskilliga gastroskopier där många av dem resulterade i att man på något sätt släppte lös infektioner så dagen efter kunde jag vakna med 40 graders feber fast jag samtidigt gick på 3 olika sorters antobiotika som jag fick intravenöst 4 ggr om dagen.
På CT-röntgen var jag stammis... tror jag hade lite av rekord både på gastron och röntgen under mina månader där, jag frågade vid ett tillfälle hur många jag gått igenom då var jag uppe i 13 gastroskopier och 12 röntgen och det var inte sista gången jag var där. Vi kan ju lägga till ett antal lungröntgen på det också! All medicin jag fick all näring och all kontrastvätska vid röntgen, sövningsmedel etc. fick jag genom en sk. cvk, det är en infart man sätter i halsen direkt i en artär med en ganska lång slang som ska ner så den kommer när hjärtat, den fick man ibland då den lossnat flytta på och hitta nytt ställe för.. när den hade flyttats tre ggr så sa dem att lossnar den igen så får vi operera in en "knapp" under huden på bröstkorgen... hu! Jag slapp det tack och lov! Ärren jag har på halsen är inte så snygga.. men de är en del av mig och jag tänker faktiskt inte på dem så mycket!
 
Idag har det gått 3½ månad sedan jag kom ut till livet utanför, och jag blir verkligen förundrad över hur lång återhämtningstid man behöver... Jag har ju bestämt mig för att verkligen ge mig tid att komma tillbaka på banan, detta är inget som jag kan skynda på, risken är allt för stor att det blir en mental kraschlandning om jag försöker...

Att förklara detta för försäkringskassans handläggare är ju inte så lätt, att förklara att det inte är den fysiska biten som är svårast nu utan att återhämtning måste få ske på alla plan, att försvara läkaren som skrivit ett intyg på 50% som sträcker sig till sista juli sånt tar energi, energi som jag inte har  några stora depåer av. 

En  summering av allt...

Jag lever! Jag mår efter omständigheterna bra! Jag tar en dag i taget!
Jag är glömsk och virrig...  men det bjuder jag på och jag kan skratta åt det, för det är troligen övergående ...

Må bäst medans du lever... sen är det försent ;-)